Veidosmetoden -

VEIDOS-metoden

VEIDOS-metodens grundpelare när det gäller behandling av smärta och värk är att träning med avlastningsrörelser är vida överlägsen träning med belastningsrörelser. Låt oss förklara varför!

VEIDOS-metoden utgår från filosofin att vitalitet är rörelse, dess motsats stagnation. Rörelsen i sig är dock varken god eller ond, det beror på hur den används. Därför kan man inte helt sonika hävda att ”det är bra att röra på sig”. Det är som att säga att ”det är bra att äta mat” – men du kan ju äta fel mat eller för mycket mat. Eller, ”eld är bra” – trots att du kan både värma och bränna dig på den. Rätt användning av rörelsen (eller maten, eller elden), i rätt tid och i rätt sammanhang är det väsentliga.

Tvärtemot gängse uppfattning, att smärta och värk är ett resultat av svaghet som botas genom att belasta musklerna, utgår VEIDOS-metoden från det naturenliga och hävdar att smärta och värk är ett resultat av stelhet och stagnation på grund av överbelastning och att sådant skall avhjälpas medelst avlastningsträning.

Människan kan sägas bestå av, grovt indelat, tre delar: 1) den grovfysiska organismen (i sig uppdelad i skelett, ligament, nerver, muskler, blodkärl, körtlar och organ), 2) känslorna (det emotionala) och 3) tankarna (det mentala). Alla dessa delar tillsammans, utgör människans hela kropp med vilken hon rör sig, upplever, uttrycker sig och kommunicerar med sin omgivning. De påverkar dessutom och inverkar alla på varandra, vilket får till följd att när de fungerar i harmoni med varandra det uppstår ett för människan vitalt och lustfullt tillstånd medan en disharmoni dem emellan framkallar ”stockningar” som leder till fysiskt och psykiskt lidande.

Disharmoni uppstår vid hög belastningsintensitet per tidsenhet, det vill säga långvarig stress. Till fysisk stress hör exempelvis för mycket stillasittande, monotona och/eller tunga arbetsuppgifter, styrketräning, löpning, simning. Emotional och mental stress utgörs av vardagens och arbetslivets olika problemlösningar, oro, irritation, frustration, känsla av otillräcklighet, rädsla, grubblerier med mera. Stress leder till att det autonoma nervsystemets del sympaticus aktiveras och försätter organismen i ett beredskapsläge, en nödvändig och naturlig reaktion för att klara av den ökade påfrestningen, vilket leder till att muskler och ligament drar ihop sig. Sammandragna muskler och ligament gör att nerver samt blod- och lymfkärl hamnar i kläm vilket i sin tur resulterar i smärta och värk samt sämre syresättning och leverans av näringsämnen och byggstenar ut till cellerna. Symptomen kan visa sig som bl a huvudvärk, ischiasbesvär, ryggvärk, nacksmärta, stelhet, onormal trötthet, muskelspänningar, kalla händer och fötter, svullna ben, muskelkramper.

Den bästa medicinen för att motverka dessa obalanser är att bli vig genom att öka elasticiteten i musklerna. Resultatet visar sig i större rörelsetolerans och ökad belastningskapacitet och på så vis har man råd att utsätta sig för vardagens stress och monotonier. Överbelastade muskler och ligament kan inte motverkas genom att tillföra ytterligare belastningrörelser och det är därför VEIDOS-metodens avlastningsträning är överlägsen gängse belastningsträning vid ovan beskrivna besvär!

I VEIDOS-metoden ingår olika stretchkurser, olika stretchredskap såsom Snoddas och Stretchas, physioterapeutiska behandlingar med flertalet terapiformer, Vinschas-metoden, ledarledda stretchpass, stretchgym och avspänningsträning. Läs mer om VEIDOS-metodens olika delar under “Behandlingar” respektive “Stretching”.

I flikarna nedan kan du läsa mer om hur vi resonerar kring rörelse och vitalitet i den mänskliga kroppen.

Organismen är en fulländad organisation vilken är utformad på ett harmoniskt sätt (ordet harmoni från grekiskan och betyder från början ”sammanfogning”). Tänk på din organism som ett verktyg som du använder många av dygnets timmar. Föreställ dig organismen som en enhet. Denna enhet består av olika delar såsom nervsystem, körtlar, blod, organ, muskler och skelett osv. Föreställ dig att dessa delar är ömsesidigt beroende av varandra och tillsammans fungerar enhetligt och harmoniskt. Din organisms olika delar skiljer sig åt till form och funktion och tjänar olika syften. Din organisms välbefinnande beror på om dessa delar fungerar rätt och är riktigt anpassade till varandra.

Varje kroppsdel och varje organ består i sin tur av vävnader, celler, molekyler och atomer. Allt detta hålls samman av organismens form, vilken påverkas av din intelligenta vilja och energi. Mental, emotionell och fysisk stress kan lätt försätta din vilja och energi i obalans, vilket resulterar i störningar av organismens kapacitet och hindrar denna från att fungera ändamålsenligt. Denna obalans kan visa sig i form av muskelspänningar, huvudvärk, stelhet, smärta och disharmoni.

Vi styrs idag av informationssamhällets allt högre krav på flexibilitet, vilka i sin tur styrs av tids- och ekonomiska ramar som kräver ökad arbetstakt, genomförandet av komplicerade arbetsuppgifter, större tillgänglighet och ibland även större konkurrens.

För att klara denna belastningsintensitet krävs en kropp med god anpassningsförmåga och hög uthållighet. Styrkan och uthålligheten i din organism är beroende av dina musklers och leders elasticitet och vighet.

Eftersom tankar och känslor skapar ständiga aktiviteter i hjärnan så påverkas olika funktioner i vår kropp, exempelvis minne, rörelser, lukt, smak, hörsel, balans, känsel, syn samt våra endokrina körtlar. De centra i hjärnan som inverkar på sinnena påverkar en annan del av hjärnan, nämligen hypotalamus, som via hypofysen styr olika funktioner i kroppen.
När vi blir stressade eller känner oss hotade aktiveras hjärnstressystemet. Hypofysen stimulerar då binjurarna att utsöndra stresshormonerna adrenalin, noradrenalin och kortisol. Även aktiviteten i sköldkörteln ökar. Sköldkörteln fungerar i kroppen som ett syrgasspjäll som genom produktion av hormoner bland annat ska stärka stresstoleransen. På det viset sätts organismen i ett beredskapsläge och förbereds för en flykt- eller kampreaktion. När organismen allt oftare, dag efter dag, månad efter månad, ja kanske till och med år efter år, befinner sig i ett stresstillstånd börjar dock problemen.

Mental och emotionell stress, om medveten eller omedveten, leder till ett förhöjt beredskapsläge. Sådana tillstånd uppstår dagligen för oss människor – på arbetet och hemma; vid rädsla för att inte räcka till eller för vad andra tycker och tänker om en; vid fruktan för ekonomiska problem eller för att inte kunna tillfredsställa sina begär och behov; vid oro för sjukdom, vid irritation, frustation etcetera. Sådana reaktioner gör att muskelmassan drar ihop sig och förbereder kroppen för en flykt- eller kampreaktion. Muskelmassans ihållande sammandragning över tid resulterar då i en sämre blod- och syretransport, på grund av att artärer och vener pressas ihop. Det leder till att hjärtat får order om att slå snabbare för att öka blodflödet och det nödvändiga syret till musklerna. Följden blir att man andas med korta, ytliga och snabba andetag och får kortare och stelare muskler med mindre belastningskapacitet per tidsenhet. Symptomen blir bland annat smärta, värk, trötthet, koncentrationssvårigheter och nedsatt kondition.

Gör dig följande bild: Du gör varje vardag en stark mental, emotionell och fysisk insats på din arbetsplats. När arbetet sedan är slut och du behöver lämna arbetsstressen bakom dig är det inte ovanligt att du kanske fortsätter att belasta organismen och hålla den på en hög nivå av aktivitet genom hård träning såsom gruppass, styrketräning, löpning eller liknande. Nu är det någon som kanske säger att genom att träna hårt efter arbetet kan man nollställa sig, eftersom det hårda träningspasset tar över och avleder arbetsstressen.
Tanken är riktig tycker vi på VEIDOS. Energin följer tanken. Man förstärker det man uppmärksammar, på gott och på ont.
I ett fall som ovan beskrivet är det mest på ont. Detta eftersom man ersätter en stress med en annan. Vi menar att det är ett högt pris att betala för den som först arbetar åtta timmar om dagen att sedan fortsätta med ett belastande träningspass. Emotionalt och mentalt sett byter du kanske aktivitet, men organismen får ingen chans att spänna av, eftersom både ett hårt tränings- och arbetspass tvingar organismen in i ett tillstånd av förhöjd anspänning i muskler och leder.

När arbetsdagen eller träningspasset är slut

Bara för att arbetsdagen eller träningspasset är slut så betyder det inte att våra tanke- och känslosystem har slutat arbeta för dagen. Bearbetningen av dagens händelser fortsätter, både medvetet och omedvetet. I vissa skeden kan minnen av händelser under dagen göra sig påminda tex. saker man glömt göra, något man ångrar att man sade eller sättet man reagerade på osv. Detta kan splittra uppmärksamheten och upprätthålla stressystemets aktivitet, vilket kan innebära att man går igenom och repeterar tidigare händelser under dagen, med risk för att reaktivera upplevelsen av de stressfaktorer som man var involverad i. Trots avsaknad av fysisk aktivitet kan spänningstillståndet således kvarstå.
Ovanstående kan alltså medföra att muskler och leder fortsätter att befinna sig i en spänt tillstånd. Därför är det viktigt att göra ett medvetet avslut på arbetsdagen, vilket vi kallar “att nollställa sig”. Nollställa sig gör man genom att stretcha sina spända muskler efter ett bestämt system samt avsluta med djupavspänning där man mentalt går igenom hela organismen för att söka efter kvarvarande spänningar att lösa upp.

Tabellöversikt med exempel på de obalanser som kan inträda i samband med överaktivitet i stressystemet.

Effekter	…som kan leda till
Ökad hjärtverksamhet	Hjärtklappning, oregelbunden puls
Snabbare och kortare andning	Onormal trötthet, dåligt minne, vimsighet och sämre immunförsvar
Hårdare sammandragning av muskler och ligament som förberedelse för ökad aktivitet	Muskelstelhet, smärta och ryggbesvär
Förhöjt blodtryck	Huvudvärk, migrän, tinnitus
Hämmad tarmrörelse	Katarrer, magsår, förstoppning och ökad gasbildning
Minskat salivflöde	Torrhet i munnen
Ökad utsöndring av socker från levern via blodet till musklerna	Störning av blodsockernivån
Minskat blodflöde till njurarna	Störningar i urinens utsöndring och sammansättning
Hormonella obalanser	Menstruationsstörningar

Ovanstående lista kan göras längre!

Autonoma nervsystemet (från grekiskans autonomos, vilket betyder ”som lever efter egna lagar, självstyrande”) är den del av vårt nervsystem som fungerar oberoende av vår medvetna vilja, såsom andning, matsmältning med mera. Tänk om du skulle tvingas komma ihåg att andas hela tiden eller få hjärtat att slå samtidigt som du ställer om dina pupiller och linser varje gång du ställer om blicken. Till vår fördel sköts detta av det autonoma nervsystemet!
Det innebär att livsviktiga funktioner i din organism sköts av det autonoma nervsystemet. Detta system består av två avdelningar som balanserar varandra. De kallas för sympatiska respektive parasympatiska nervsystemet. Dessa avdelningar förmedlar information via förlängda ryggmärgen (som går genom kotpelaren) och via ryggmärgsnerverna, vilka först passerar mellan ryggradskotorna och därefter genom ligamenten och musklerna. Nervsystemet påverkar alla inre organ och muskler. När ligament och muskler drar ihop sig på grund av överbelastning, fysisk som psykisk, resulterar det i att nerverna kommer i kläm, vilket kan öka risken för att det förmedlas felaktig information som slutligen framkallar smärta, värk eller andra störningar i organismen.

Autonoma nervsystemet

Sympaticus	Parasympaticus	Påverkar
Ökar	Minskar	Hjärtfrekvensen
Stimulerar	Påverkar ej	Kamrarnas kontraktions-kraft
Vidgar cholinergiska fibrer	Sammandrager adrenergiska fibrer	Bronkerna
Sammandrager	Påverkar ej (med några få undantag)	Andra artärer
Hämmar	Stimulerar	Tarmsekretionen
Hämmar	Stimulerar	Tarmsekretionen
Hämmar	Stimulerar	Blåstömningen
Kontraherar	Relaxerar	Tarmsphintrarna
Kontraherar	Relaxerar	Inre blåssphikter
Orsakar ett seröst flöde beträffandet	Orsakar ett seröst flöde beträffandet	Salivsekretion
Stimulerar	Påverkar ej	Binjuremärgsekretionen
Stimulerar cholinergiska fibrer	Påverkar ej	Svettkörtlarna
Vidgar	Sammandrager	Pupillen

Stretching och stretchingrörelse är centrala begrepp i vår förenklingsfilosofi. Genom att stretcha på rätt sätt uppnår vi snabbt ökad belastningskapacitet, elasticitet och uthållighet. För att motivera våra argument vill vi först skapa en bild av rörelse- och stödjemekanismen: Skelettet består av ben och kotor som är sammanfogade med varandra. Kotorna hålls samman med hjälp av mellankotsskivor och ligament. Det är dessa som binder ihop skelettdelarna och ger stabilitet. Ligamenten finns under musklerna och har genom sin uppbyggnad en stor draghållfasthet med funktionen att förhindra bl.a extrema vridningsrörelser samt understödja musklernas funktion. Mellankotsskivan (discus intervertebralis) består av en trådbroskring (anulus fibrosus) som är sammanfogad med kotkropparnas broskbeklädda ytor. Inne i anulus fibrosus finns en äggformad gelatinös kärna (nucleus pulposus) som fungerar som ledhuvud och gör att kotan kan rotera i olika riktningar. Alltså, det som binder ihop skelettdelarna och ger lederna stabilitet är ligament och mellankotsskivor, och det som möjliggör skelettets rörelser är muskler.

Förutsättning för att leder, ligament och muskler ska hålla sig rörliga och mjuka är att de, liksom allt annat i organismen, ständigt förnyar sig. Men för att detta skall kunna ske behövs ”förnyelsematerial” (byggstenar bestående av mineraler och näringsämnen) vilket i sin tur transporteras av blodet. Från blodet överförs förnyelsematerialet till den extracellulära vätskan som omger vävnadscellerna. Även signalämnen och hormoner sprids till kroppens celler via detta vätskesystem. Via den extracellulära vätskan avlägsnas också metaboliska avfallsprodukter, vilket är nödvändigt för cellernas pågående och underhållande funktion. Ett dåligt flöde kan resultera i en ansamling av slaggprodukter, både i och utanför cellerna, vilket i sin tur kan orsaka intracellulär stelhet som kan leda till störningar i cellernas metabolism och ge dålig elasticitet.

Ett dåligt flöde kan alltså vara resultat av att muskler och ligament ofta befinner sig i ett tillstånd av belastning eller sammandragning.

Läs mer om stretching här

Somliga muskler och samtliga ligament består av en mängd parallella trådar som är tätt ordnade med varandra i muskelns eller ligamentets längdriktning. Sådana kallas parallellfibriga. Dessa trådar bildar en ”bunt” som i muskelns båda ändar övergår i senor som därefter fäster på skelettet (skelettmuskler). Sådana muskler möjliggör ett stort rörelseomfång. Ett annat slags fiberarrangemang i muskler liknar det hos en fågelfjäder och kallas snedfibriga muskler. Sådana möjliggör större styrka.
En parallellfibrig muskel har längre fibrer och kan därför dra ihop sig och belastas under längre tid än en snedfibrig muskel, som har kortare fibrer. De snedfibriga musklerna verkar som korta hävstänger som framkallar stor muskelkraft på de relativt korta fibrerna men i gengäld blir ”trötta” fortare än parallellformiga muskler.

Kroppens alla ligament finns under musklerna och har genom sin uppbyggnad en stark draghållfasthet. Detta förhindrar extrema vridningsrörelser samt understöder musklerna i deras stabiliserande funktion.

Skelettmusklerna kan inte aktivera sig själva utan är beroende av order för sitt verkställande.

Även de muskler som inte styrs av vår medvetna vilja, såsom exempelvis tarmrörelser, hjärtrörelser och andning, är beroende av en order, men då i form av signaler från det autonoma nervsystemet.

Föreställ dig nu flera ”trådbuntar” som löper parallellt med varandra. Mellan dessa buntar löper ett flergrenat ”rörsystem” av artärer och vener som fungerar som en transportväg för näring och slaggprodukter.
De nämnda buntarna genomkorsas även av nervnätverk som från det centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen) förmedlar information till muskelbuntarna och även förmedlar tillbaka information från buntarna. När musklerna befinner sig i ett tillstånd av sammandragning hämmas blodfödet. Detta resulterar i att transporten av de nödvändiga byggstenarna försämras och bortforslingen av metaboliska avfallsprodukter går trögare, vilket kan medföra att ligamenten ”slaggar” igen och elasticiteten minskar. Detta resulterar i försämrad rörlighetstolerans som i sin tur minskar belastningskapaciteten.

Sammanfattningsvis kan man säga att belastnings- och uthållighetskapaciteten står i relation till rörlighetstoleransen.

Psykosomatiskt

Många av våra patienter säger: ”när jag är stressad blir jag stel och får ont i musklerna”. Patienten tolkar då sitt tillstånd som en psykosomatisk reaktion. Detta behöver dock inte vara hela sanningen. Man ska inte behöva få ont när man befinner sig i ett mentalt eller emotionellt stresstillstånd. Det är nämligen normalt att muskler och ligament drar ihop sig i samband med emotionell och mental stress. Detta gäller även vid fysisk stress (när man exempelvis har bråttom med att bli färdig med sin uppgift på arbetet eller hinna i tid till träningen). Men när en person som redan har stela och sammandragna muskler och ligament utsätter sig för emotionell, mental eller fysisk stress resulterar det i att musklerna och ligamenten drar ihop sig ytterligare. Nerverna kommer därmed i kläm, och smärta i varierande grad kan uppstå. En människa med bättre elasticitet har större marginaler för att belasta kroppen, vilket också innebär att man har ”råd” att utsätta sin organism för mental, emotionellt eller fysisk stress utan att denna framkallar smärta.

Somatopsykiskt

När man på grund av värk är fysiskt hindrad att utföra sina arbetsuppgifter eller att omsätta sin kreativitet på fritiden, arbetet eller i hemmet och då smärtan tvingar en att ligga sömnlös på nätterna, blir man inte direkt glad . Istället bryts humöret sakta ner och en olustig, lättiritterad känsla tar över. Man får svårt att koncentrera sig, och det man tidigare uppfattade som enkla uppgifter börjar nu kännas som oöverstigliga hinder. Man vet, känner och inser att kroppen inte kan utföra det man önskar och vill. Man känner sig fången i sin egen kropp. Detta tillstånd kallar vi för somatopsykiskt. Man kan sammanfatta det som att man får psykiska besvär på grund av fysisk smärta eller värk.